En kärlek som kom bort, ett vackert minne blott.
Snart är det 6 månader, ett halvår sen du och jag slutade vara Vi.
På ett sätt känns det som att det var igår samtidigt som det känns som en hel evighet sen. Livet har förändrats en hel del sen dess, flyttade ut ur våran lägenhet i Kullen och flyttade hem till flickrummet igen är bara en av sakerna.
Det svåraste med detta är att vänja bort vanan eller hur man ska säga, den där vanan att alltid ha någon som står bakom en. Och som har stått där i över 5 år. För helt plötsligt har man ingen kvar att luta sig mot längre, ingen som tar emot en när man faller och ingen famn att krypa upp i när livet känns svårt och det blåser motvind. Nu måste man stå upp för sig själv och se till att klara av det, kämpa med allt man har för att lyckas.
Tänka, fundera, gråta, sakna, hata, älska, minnas, känna, är det enda dagarna går ut på till en början. Hur ska man överleva utan sin älskade, luften man andas? Går det? Och hur? Hur lite man än vill eller tror på det så går det faktiskt. Man levde ju innan eller hur? Det är svårt och det tar tid men man har inte mycket till val. Det funkar inte att bara lägga sig och ge upp, man måste fightas. Kärleken är en kamp, så som livet.
Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv på den här resan, våra 5 år ihop, dessa månader efteråt. Jag har vuxit som människa och ser saker från ett helt nytt perspektiv nu. Jag har lärt mig att aldrig någonsin ta någon eller något förgivet, för det kan vara borta på mindre än ett ögonblick. Vi var bara 16 år när vi blev tillsammans, det känns som ett helt liv bort. Man hade inte varit med om någonting och visste knappt vad smärta betydde eller hur det kunde kännas i kroppsdelar man knappt trodde fanns. Hur det bokstavligen kunde göra ont i hjärtat när man blev sårad. Man var så oförstörd på något sätt.
Men vi växte tillsammans och tog oss igenom halva 9an och hela gymnasiet, bodde i 3 olika lägenheter och åkte till byn så fort vi fick chansen för att det var där vi kände oss hemma. Vi bråkade och skrek, skrattade och grät. Det har verkligen varit upp & ner sen dag 1 men det var äkta, det är det viktigaste. För jag älskade dig för den du var och du älskade mig för den jag var, även om vi var oense om precis allt. Förutom våran kärlek. Det var du som lärde mig vad kärlek egentligen är, hur starkt man kan känna för en annan människa, hur underbart det är att vara 2. Jag ångrar inga steg vid din sida, hur svårt det än har varit och hur ont det än har gjort. Du har hjälpt mig att bli den person jag är idag och vad som än händer, kommer du alltid finnas i mitt hjärta. Jag skulle aldrig kunna hata dig eller ens tycka illa om dig på något sätt, jag vill att du ska vara lycklig. Så mycket betyder du för mig.
Tack för allt du gett mig. Alla skratt, all glädje, all närhet och kärlek. Alla kapitel i våran saga är slut, nu börjar ett nytt, utan dig.♥
truth is everybody is going to hurt you,
you just gotta find the ones worth suffering for
Kommentarer
sis
<3
Trackback